Om Parkhonung

bi-1a Vi är två entusiastiska personer, Mia o Åke som
har biodling som vårt intresse.

Blommor och bin

Biodling är hållbar utveckling när den är som bäst: en sund och livsviktig berikning av vår natur. När bin samlar nektar från blommorna pollinerar de samtidigt sitt besöksmål och säkrar en lyckad frö-, bär- och fruktskörd.

Många växters förökning är beroende av insektspollinering, och människor och djur får nytta av produktionen av bär och frukter. Med effektiv pollinering får vi betydligt större skördar från trädgårdar, åkrar och skogar.

Honungsväxter eller bifoderväxter är växter som uppskattas av bin. Biodlare kan ibland kalla dem Biväxter och de riktigt bra honungsväxterna kallas också dragväxter, för att de vid blomning bidrar till en hög aktivitet i bikupan med att samla nektar och pollen.

Krusbär, Honungsfacelia, Snokört, Bovete och Vallört älskas av flygande insekter. Bin är ”blomtrogna” dvs bin i ett samhälle vill besöka samma art av blommor och föredrar därför arealer med samma växt, t.ex. raps, vitklöver eller hallon.

Genom att ha bisamhällen i området kan vi bidra till en säkrare och större pollinering i den omgivande park- och naturmiljön. En blandhonung fås från våra kupor som står vid Brunnsvikens norrastrand intill Kafé Sjöstugan och i Ulriksdalsparken intill Rappne handelsträdgård. Från denna mångfald av växter skapas en stor och varierad art- och blomsterrikedom och smaknyanser.

Binas effektiva flygradie är 2–3 km från våra kupor och där flera koloniområden, odlingslotter, handelsträdgårdar och parker ligger inom denna radie.

Det är inte bara honungsbiet vi ska vara rädda om. För att pollineringen av våra grödor, frukter och bär ska fungera behövs en mångfald av pollinatörer.  Det vi kan göra genom att visa vildbina den uppskattning de förtjänar och motverka utarmningen i odlingslandskapet är att skapa både både lämpliga boplatser och tillräckliga näringsresurser. I Sverige finns cirka 300 arter av vildbin: 250 ensamlevande bin och 40 humle arter. Förlusten av biotoper som innehåller både lämpliga boplatser och tillräckliga näringsresurser är nyckelfaktorn till vildbinas tillbakagång. Vildbinas minskning och de blomrika markslagen har minskat betydligt.

DSC08225a

Detta är en allvarlig trend eftersom minskad blomtillgång leder in i en
nedåtgående spiral av antal vildbin, som i sin tur kan ge växterna minskad frösättning och följaktligen leda till fortsatt minskning av antalet växter och bin o s v.

För att skapa ett landskap som är habitat för vildbin krävs att det inte är för stora flygavstånd mellan lämpliga bo- och näringsställen.

För många arter tycks 600 m utgöra ett maximalt flygavstånd i födosökssituationer, men flygavstånden har visats vara storleksrelaterade stora bin flyger längre sträckor och har ett större hemområde.

Tät skog utgör inget lämpligt habitat för vilda bin. I glesa skogar där solljuset tillåts nå marken kan däremot fältskiktet utvecklas. Flera biarter är anpassade till att söka pollen och nektar i blommorna på våra vanliga skogsris, som många humlor, murarbin och lingonsandbiet.

Blomrikedomen som utvecklas efter några år på brandfält och hyggen med hallon, fibblor och ärtväxter mm innebär att många olika vildbiarter kan finna livsrum och öka sina populationer, främst humlor, tapetserarbin och
murarbin.

Skogsbrynsmiljöer är generellt viktiga för vildbin. Framförallt på sandig-grusig mark bör det alltid finnas en öppen gränsmark mellan skog och odlad mark, särskilt åkermark. Denna zon ger ett varmt mikroklimat både för bins aktivitet och reproduktion samt deras födoväxter.

Åsar är viktiga miljöer där partier bör hållas sparsamt trädbevuxna eller rotationsbetas för att erhålla den typiska riktiga torrmarksblomningen (fibblebackar och blåklocksbackar etc.) och skapa erosionsytor där bin kan bo.

Torrbackar och sydvända sluttningar med tunt jordlager eller väldränerad morän eller sandjord får ofta en gles och örtrik vegetation. På grund av den extrema miljön ges förekomstmöjlighet för konkurrenskänsliga, men torktåliga blomväxter såsom fibblor, smultron, blåklockor, femfingerört, backtimjan och gul fetknopp, vilka alla är av mycket stort värde för bin
(Cederberg & Nilsson 2002). Torrbackar är ofta utmärkta boplatser för marklevande bin särskilt om jordmånen är sandig. Ofta finns dessutom solexponerade, torkskadade träd som ger boplatser åt vildbin.

Rikliga bestånd av videbuskage är viktiga på våren då mycket få andra växter blommar. Sälg och viden spelar en av de avgörande rollerna för överlevnad hos humledrottningar på våren. Ett antal solitära biarter samlar pollen uteslutande från dessa växter.

Sydsveriges sandstäpper och sandhedar, där bete kombinerades med harvning och spannmålsodling, var ett mellanting mellan betes- och åkermark. Små sandhedar, som förekommer naturligt exempelvis vid kusterna, liksom de delvis sand- och grusöverlagrade alvarmarkerna på Öland och Gotland, erbjuder också liknande boplatser för vildbin. Sandstäpp och sandhed tillhör de mest hotade biotoperna och innehåller flest exklusiva arter av vildbin.

Sandmarker får ofta rika bestånd av ljung, vilken är näringsväxt för
sidenbiet, silversandbiet och många humlor. Andra växter som lingon, blodrot och hårginst i denna miljö möjliggör förekomst av många andra arter bin, eftersom sanden lämpar sig väl för boplatser.

Fuktängar och stränder utgör blomrika platser för födosök för många bin som har boplatser på omgivande mark. Sådana ängar slås numera sällan och tappar därigenom sin blomrikedom genom igenväxning.

Naturliga fodermarker (ängar och betesmarker) har den största diversiteten av blommande växter varav många är lämpliga näringsväxter för vildbin.

I jordbrukslandskapet är obrukade restbiotoper, exempelvis åkerholmar, åkerrenar och diken av avgörande betydelse för vildbin.

Blommande s k ogräs har varit och borde vara oerhört viktiga för binas existens i odlingslandskapet.

Naturliga populationer av vildbin kan förstärkas genom att öka blomning av örter, exempelvis i skyddszoner, blommande grödor eller insådda näringsväxter i trädor och vallar. I ett likformigt landskap där det är rikt på blommor i början av binas säsong, kan det ställa till stora problem med proviantering om resursen tar slut på grund av att det saknas en variation
av växtarter och en kontinuitet av blomning.

Genom att inte slå all vall på en gång utan lämna en remsa finns det födoresurser för bin kvar, detsamma gäller för slåtter. Skördetiderna skall planeras utifrån blomning och vildbinas flygtider så att bina hinner skörda pollen- och nektarinnehållet. De flesta vildbiarterna är vårflygande och provianterar sina yngelceller i juni början av juli. Nästa omgång bin flyger på sensommaren.

Vägkanter, diken, gamla träd och andra ”odlingshinder” måste finnas som boplatser. Om vallen eller åkern är placerad i sydlänt läge kan man genom att gräva ett dike vid kanten skapa lämpliga boplatser för grävande vildbiarter. Särskilt i fallet med ett redan homogent och storskaligt jordbrukslandskap bör man inte tveka att skapa nya boplatser och nya bestånd av näringsväxter.

Förutom åtgärder för att öka andelen blommor i odlingarna är det bra om det på alla brukningsenheter varje år finns ett fält med enbart blommande grödor.

Även här gäller att inte skörda eller plöja ner hela fältet på en gång, utan lämna remsor kvar för att ge bina möjlighet att successivt byta näringsväxter eller möjlighet att avsluta säsongen med producerad avkomma.

Frukt- och bärodlingar erbjuder ett överflöd av pollen och nektar under försommaren, men också värdefull sommarblomning av örter. Om den underliggande vegetationen inte tillåts att vara blomrik giftbesprutas dessvärre det, vilket har en negativ effekt på vildbifaunan.

Gårdsmiljöer är ofta rika habitat för olika biarter. Det beror bl.a. på att de erbjuder mosaikstrukturer med blommande typiska gårdsväxter plisterarter, bosyska, dånarter, vallört mm, trädgårdsväxter, bärbuskar och fruktträd i nära anslutning till solvarma boplatser. Äldre byggnader som timrade stugor, lador och uthus har ofta stockar med larvgångar efter
skalbaggar, i vilka bin och andra gaddsteklar år från år kan anlägga bon. Sådana hus har förutom sitt byggnads- och kulturhistoriska värde även biologiska värden som bör uppmärksammas.

Trädgårdar och parker kan vara en oas för vildbin eftersom många av våra vanligaste trädgårdsväxter är positiva för den vilda bifaunan. Man får dock inte glömma att iordningställa boplatser för bin .

Genom att odla växter med både prydnads- och näringsvärde kan mängden näringsresurser för vildbin i trädgårdar, gårdsmiljöer och parker enkelt ökas. Man måste alltid komma ihåg att aldrig använda fyllda sorter som uppkommit genom att ståndare och pistiller omvandlats till kronblad. Dessa blommor saknar följaktligen pollen och nektar och är värdelösa och rent
skadliga för bin.

Våren är ofta en flaskhals för de övervintrande humledrottningarnas överlevnad. Genom att plantera tidiga vårblommor som vårstjärna, pärlhyacint, blåsippa, tussilago, luktviol, gullviva, jordviva, vårkrage, praktstenört och aubretia kan bina få näring tidigt på säsongen. Sälg och
viden är tvåbyggare och har både han- och honblommor. De blommar tidigt på våren och är en viktig nektar- och pollenkälla för de solitärbin och humledrottningar som är aktiva under denna period.

Om man vill plantera ett pilstängsel eller pilkoja i trädgården, kan med fördel de pollenrika hanplantorna väljas. Andra både dekorativa och bistödjande buskar eller träd är hagtorn, fågelbär, och rönn. Fruktträd och bärbuskar är nyttiga för bina och bina är nyttiga för dem i och med att ökad pollination ger mer frukt och bär.

Alla blommande kryddväxter är utmärkta binäringsväxter, exempelvis timjan av alla sorter, citronmeliss, oregano av alla sorter, kryddsalvia, alla myntor, åbrodd, isop och rosmarin. Vidare gynnar man bin om man planterar lavendel, stäppsalvia, rosenflockel, hampflockel, strålöga, kärleksört, taklök, röd solhatt, vivor, revsuga, temynta, brudslöja, plister, klippstånds, månviol, alla slags tistlar och klintar, krans- och strand-veronikor, vänderot, pipört, dagliljor, alla arter martorn, brunört, fackel- blomster, gökblomster, astrar, fingerborgsblomma (humlornas favorit), stormhatt, prästkrage och alla slags väddarter.

Ettåriga växter som man kan så på friland och i krukor för bin och plockning är blåklint, gurkört, snokört, vallmo.

Den främsta hotorsaken för svenska vildbin är bristen på lämpliga boplatser. Boplatsbrist för vildbin är ett stort problem som man kan avhjälpa genom riktade åtgärder. Den viktigaste åtgärden är att bevara och utöka de redan lämpliga miljöerna.

Den största andelen av vildbina (70 %) är markbobyggande och kräver lättgrävd, varm jord utan hindrande eller skuggande vegetation. Genom att gräva upp diken eller lägga upp vallar med sand, grus och/eller lätt jord kan man skapa boplatser.

För de arter, (åtminstone 15 i Sverige) som bygger bon i ihåliga kvistar och andra hålrum i trä, strån och stjälkar kan man skapa s k bibatterier. Dessa kan bestå av buntar med vass eller avsågade bambupinnar, eller av träblock och klampar med uppborrade hål, eller av tegelstenar.

Bibatterierna skall inte sitta för högt upp (max 2 m) och med öppningen riktad åt soligast möjliga läge.

De vilda bina är utan tvekan en kaskadgrupp för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet, eftersom de genom sina pollinerande aktiviteter skapar växtresurser åt andra organismer och bidrar till de rika naturvärden som bör känneteckna ett ur alla synpunkter väl fungerande odlingslandskap.

De är dessutom pollinatörer av ett flertal av de odlade grödorna, vilket bidrar till människornas försörjning av livsmedel. En ökad andel
restbiotop i jordbrukslandakpet är positiv för artantal och täther av både vilda växter och vildbin.

För att ett bär eller en frukt ska kunna utvecklas krävs i regel att pollen överförs från ståndarna till märket i blomman (pollinering), samt att ett eller flera pollenkorn ska växa ner genom märket och befrukta fruktämnet
eller fruktämnena (befruktning).

För att få en så god pollinering som möjligt väljer många frukt- och bärodlare att köpa in pollinatörer till sina odlingar. Man kan i princip välja mellan antingen honungsbin (Apis mellifera), jordhumlor (Bombus terrestris) eller en kombination av dessa. Ett år med få pollinatörer kan inköpta eller inhyrda bin och humlor få mycket stor betydelse för skörden, eftersom de får utföra huvudparten av pollineringen. Ett sådant år skulle man kunna höja skörden i äpple med
närmare 70% med bin och/eller humlor eller den användbara skörden i jordgubbar med 20 % eller mer.

Texterna är hämtade ur kompendiet: Nyskapande av livsmiljöer och aktiv spridning av vildbin. Weronika Linkowski, Mats W. Pettersson, Björn Cederberg & L. Anders Nilsson Svenska Vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU, & Avdelningen för Växtekologi, Uppsala Universitet.

De inköpta pollinatörernas betydelse ökar, ju tidigare grödan blommar. Detta därför att det finns få naturliga pollinatörer tidigt på året. De olika
pollinatörerna har olika styrkor och svagheter. Bäst är därför ofta att använda både honungsbin och humlor. Hos honungsbin övervintrar många individer, dvs. på våren finns många pollinatörer som måste skaffa sig näring (ca 20 000 st. per samhälle). Det tar 10–12 dagar efter kläckning tills ett bi börjar arbeta. Bin är främst aktiva i soligt väder och vid temperaturer över 10–12 °C, men föredrar temperaturer över 15 °C. Därför jobbar de inte morgon och kväll och i dåligt väder jobbar de nästan inte alls.

De kommersiella humlebona har producerats inomhus och är relativt väl utvecklade när de skickas ut till odlarna, 50–80 humlor per bo. De flyger vid relativt låga temperaturer, redan från 5–6 °C, dvs. de arbetar
större delen av dagen. De flyger även i molnigt väder, till viss del även i regn. Det har sedan länge varit känt att humlor (Bombus) är väldigt effektiva pollinerare – i många avseenden bättre än honungsbin (Apis mellifera) – men att föda upp humlor i stor skala är komplicerat och skapar nya frågor.

Att använda humlor för pollinering och bekämpning av växtsjukdomar är positivt då det innebär en minskning av bruket av kemiska växtskydds-medel och pesticider. Humlor, med en kort livstid och som inte överlever vintern och dessutom inte producerar honung, pollen eller propolis kan lätt betraktas som förbrukningsmaterial som man inte behöver ta hänsyn till när det gäller förgiftning med pesticider och dylikt.

Med frågor som har ställts till såväl Jordbruksverket som till Kemikalie-inspektionen konstateras att dessa myndigheter vet väldigt lite om omfattningen eller det ekonomiska värdet av Humle importen. Det finns inga begränsningar av vem som får köpa importerade humlor och var man får sätta ut dem. Det finns inga krav på rapportering av sjukdom eller tillsyn vid förflyttning av samhällen. Importen/införseln av humlor till Sverige gäller Bombus-släktet men det är inte specificerat när det gäller arter eller underarter. Avsaknaden av kontroller innebär att vi, i realiteten, inte har några garantier för vilka arter eller underarter vi importerar. Man kontrollerar aldrig vid Sveriges gränser humlornas hälsotillstånd eller genetisk renhet, ej heller renheten av det pollen som medföljer.

.

MIA SIMM
ÅKE SPERENS
WWW.PARKHONUNG.SE
INFO@PARKHONUNG.SE
MIA@PARKHONUNG.SE
AKES@PARKHONUNG.SE

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.